It's a mystery how Peter Schonau Fog manages to combine child abuse, a study of a rural community, affecting tragedy and black comedy into a satisfying whole, but in "The Art of Crying" he pulls it off. A gently offbeat study of a Jutland family in the early 1970s as seen through the merciless, innocent gaze of an 11 year-old boy, this refreshingly unconventional pic tackles its taboos with
compassion, grace and wit.
Jonathan Holland, Variety

Emotionally devastating and astonishingly mature, this is a unique feature debut. Steve Gravestock, Toronto International Filmfestival

A young Scandinavian genius tackles Bergmanesque themes of family taboos and relationships with pathos, humor, and a loving eye. Chiseko Tanaka, Tokyo International Film Festival

Friday, February 02, 2007

Oskarshamns Tidningen - review (in swedish)

Genom att skildra berättelsen genom Allans häpna blå ögon skapar Schönau Fog den distans som krävs för att göra filmen The art of crying uthärdig.

Massor av film man bara inte får missa

KULTUR Göteborgs filmfestival är i gång. Den fyller 30 i år. Det firas med pompa och ståt och det märks i programmet. Att bläddra genom katalogen tar timmar och väcker beslutsvånda på snart sagt varje sida. Filmerna som man bara inte får missa är betydligt fler än man klarar av hur man än vrider och vänder sig.

Festivalen i Göteborg är den största i Norden och det är också filmer från vårt hörn av världen som dominerar utbudet. Huvudnumret är den nordiska tävlingen där färska filmer från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island tävlar om Filmdraken (en staty av Ernst Billgren) och 100 000 kronor. Vinnaren utses på lördag.

(...)

Oduglig och oälskad

Mörk, men på ett annat sätt, är den debuterande danske regissören Peter Schönau Fogs familjedrama The art of crying. Den utspelar sig i en liten by på Jylland i början av 1970-talet. Elvaårige Allan bor med sin mamma, pappa och storasyster Sanna.

Fadern, som kör ut mjölk i trakten, beklagar sig ständigt över att han är oduglig och att ingen älskar honom. Allt som oftast hotar han att ta livet av sig och lägger sig på soffan i vardagsrummet och gråter.

Allan avgudar sin pappa och gör allt för att hålla honom vid liv och på gott humör. Han vet att det enda som kan få pappan att sluta gråta är att storasystern gör honom sällskap på soffan - under täcket. Och vill inte Sanna tänker Allan göra det själv. Pojken inser förstås inte riktigt följderna av sina handlingar.

Genom att skildra berättelsen genom Allans häpna blåa ögon, som plirar genom ett par stora brillor, skapar Schönau Fog en distans och mörk humor som krävs för att göra tragedin uthärdlig - och faktiskt mycket rolig mellan varven, men det är skratt som fastnar i halsen.

(...)

af Mikael Hagner/Oskarshamns Tidningen